sjelin

Ikväll börjar vi äntligen att riva i den nya lägenheten som vi ska flytta in i om drygt 4 veckor. Känns skönt att bara få dra igång eftersom allt har varit klart och bestämt så länge men man har inte kunnat göra något för det är just idag som vi får tillgång till den. Sjukt mycket jobb blir det men det känna bra att skapa något från grunden så att resultatet blir precis som vi vill ha det. Just den biten är jag inte ett dugg orolig för eftersom pappa är otroligt duktig på att se vad som är snyggt och han vet precis vad han sysslar med. Men nu känner jag att det är dags för mig att få lära mig ett och annat. Jag är ju ändå snickardotter så jag känner att det är en del saker som man bara måste kunna. Så det här bygget blir inte bara en renovering inför flytt utan även en liten undervisnings period där jag har chans att få lära mig hur en totalrenovering går till.

I övrigt händer det väl inte så jätte mycket just nu. Tränar för fullt och har dagligen träningsvärk. Trodde att den skulle lägga sig efter någon vecka men ack vad jag hade fel. Men förhoppningsvis blir man starkare i alf och att vi har så taggad försäsong redan i maj kan inte bli sämre. Vi kommer bli grymma till seriepremiären som spelas den 19 september mot Boden, här hemma i uppsala. haha bara 4 månader dit :)

Nu ska jag ut i solen och försöka få lite färg på mina mjölkfärgade trädstammar till ben :) ciao ciao

Lallade runt lite på internet när jag plötsligt stötte på den här gobiten. Haha, har svårt att hålla mig för skratt när jag tänker tillbaka på vissa klipp. Ta och titta själva, för tro mig det är värt att se.

Filmen kommer från www.innebandyumea.se

http://www.innebandyumea.se/index.php?option=com_content&view=article&id=19&Itemid=17

För ett par dagar sedan längtade jag grymt mycket efter en skvätt regn för att få bort den där äckliga, söta pollendoften. Men nu ångrar jag mig att jag önskade det, för nu verkar det plötsligt omöjligt att sluta regna. Igår skulle vi ha visning av mammas lägenhet så efter flera timmar av städ så blev vi tvungna att lämna lägenheten under drygt en timme. Av någon anledning så började mamma och jag bråka, vilket är ganska vanligt eftersom vi är två människor med mycket känslor samt åsikter. Jag kommer inte ens ihåg vad vi bråkade om men jag blev less och tog en sväng med cykeln för att rensa huvudet. När jag hade hunnit till Österängen så började det regna och det verkligen öste ner regn. Innan hade det varit sol så jag tänkte att jag kunde sätta mig någonstans  för att läsa men det kunde jag ju glömma. Det slutade med att jag fick ta skydd inne på ett café för att torka lite och få tillbaka lite av min kroppsvärme. Kvällen slutade bra trots all dramatik och pappa samt bror kom på besök.

Mina föräldrar ska flytta ihop igen. Har varit bestämt ett bra tag nu och inköp av ny bostad samt försäljning av dem nuvarande bostäderna är i rullning. Efter en känslomässig och tung resa under hösten/vintern så är vi tillbaka där vi startade igen. Jag vet att allt detta som skett under dem senaste månaderna antagligen var tvungen att inträffa för att mina föräldrar skulle få upp sina ögon och kunna uppskatta det som dem har. Men jag kan ju inte låta bli att tänka: VARFÖR VAR VI TVUNGNA ATT GÅ IGENOM DEN HÄR SKITEN?! Dem senaste 6 månaderna har varit dem jobbigaste i mitt liv och nu känns den sorg jag kände då helt onödig. Seperationen påverkade mig otroligt mycket och det märktes från flera olika håll från mitt jobb, innebandyn, vänner samt släkt. Självklart blev jag också rädd när mamma berättade, rädd att det kanske spricker igen och att vi måste gå igenom hela skiten igen. Men sanningen är den att vi fyra hör ihop och vi är verkligen en familj. Jag älskar dem allihop och ännu mer när vi alla är tillsammans. Det komiska är att det är just dem åsikterna som jag har fått höra från vänner och andra utomstående att vi var den där kärnfamiljen som aldrig skulle splittras. Kanske ligger det något i det men nu vet jag också att man måste vårda det man har om man vill att det skall hålla för evigt. En bil behöver bensin, olja och någon som ser till att den fungerar som den ska. Precis så fungerar egentligen alla former av relationer, kärlekspar som vänner. Man måste vara rädd om det man har och komma ihåg att uppskatta varandra för att inte ta varandra för givet.

Är det något som jag har lärt mig av allt detta som hänt mig under det senaste halvåret så är det just att man ska vara rädd om dem männsikor som man har kring sig och tänka på att uppskatta dem. Dem människor som vi tar för givet och tror att vi alltid kommer att ha vid vår sida, det är dem vi ska lägga mest energi och kärlek på. Men som sagt det är oftast dem man tar för givet och lägger oftast mer enerig på människor vi knappt känner. Så mitt råd är, var rädd om dina närmaste för dem betyder mer för dig än vad du tror. Det är då du förlorar någon som du först verkligen förstår vad hon/han betydde/betyder för dig.

SPRID LITE KÄRLEK!!!