sjelin

Fredag, solen lyser utanför fönstret men känner mig för trött för att ta mig ut redan. Känner mig trött på mig själv också för att man alltid står ivägen för sig själv och sina mål. Men min astma är något som jag måste leva med och för det mesta går det bra. Lider inte av det alls i vardagslivet och även när jag tränar så känner jag inte av det på samma sätt som när jag var yngre. Men det är dem där få gångerna då man pressar sig både fysiskt och psykiskt som den äckliga plågan kommer smygande och sätter sig på lufftrören. Igår kom en sådan dag och även om jag drabbats av det många gånger förr så blir man lika rädd och arg på sig själv för att man inte lyssnar på sig själv och för att man alltid ska hindras av den.
Grejen är den att jag har så  svårt att sätta gränser, jag vill så jävla mycket att jag inte kan avgöra situationen då jag istället borde lägga av. Pga. min dumstridighet så blir då reaktionen oftast värre än vad den hade blivit om jag lagt band på mig själv och stannat upp i tid. Ibland hatar jag mig själv för det och igår var det första gången som jag verkligen kände att jag skämmdes av att ha astma.  Jag vet att jag själv inte  kan göra något åt  det eftersom det är någonting som jag fått efter min pappa men ibland vill man bara kunna känna sig som alla andra.

Idag är en ny dag och det är bara att ta sig ut i spåret igen. Om det är något som jag vägrar att göra så är det att ge upp. Inte ens när det för en stund blåser motvind.